Archive for Livshistorier

Att vara mamma till en spelmissbrukare

Min son spelar

Att vara förälder till ett barn som spelar är svårt och det är otroligt svårt att få både stöd och information om vad det är som händer.

Ens barn kommer hem och luften i lägenheten vibrerar och man känner att det är något som inte stämmer något är jätte fel men man vet inte vad det är. Man ser att han inte är påverkad av vare sig droger eller alkohol och som förälder frågar man vad det är men får till svar, inget.

Jag kan både känna och även se på honom att det är något, i början var det ofta bara en känsla jag hade och oron över vad han gjorde med sina pengar. Han har alltid varit klädintresserad men helt plötsligt hade han inga pengar men heller inga nya kläder. Efter ett tag såg man en ångest i hans ögon som gjorde så ont att se och inte kunna göra något.

Till slut kom det fram att han spelade och samtidigt som det var svårt så var det skönt att veta vad det handlade om lite grann. Och jag trodde att nu kunde han få hjälp när socialtjänsten var inblandad men där vart det problem. Det fanns inte så mycket hjälp att få varken för han som var spelberoende eller för mej som anhörig. En lång och svår resa började både för honom och mej som förälder och väldigt medberoende.

Vad ska jag göra och inte göra och hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt. Det blir många samtal med socialtjänsten och han gör en öppenvårdsbehandling på hemmaplan, de är det han blir erbjuden. Han börjar på öppenvården men det fungerar inte och efter många återfall så börjar han där igen men den här gången för att hålla mej och sin flickvän lugna. Jag tror att det ska bli bra och blir lite lugn efter många års kontroll då jag tror att jag har haft kontroll på honom, vilket jag inte haft.

Men även den här gången fungerar det inte. Det går ett tag jag åker hem till honom och han mår så dåligt, han säger själv att han har ett val söka hjälp eller ta livet av sig, han orkar inte mer. Nu går vi upp på socialtjänsten och han söker och vill åka i väg till kolmården behandlingshem för spelmissbrukare men dit vill man inte skicka honom.

Han kämpar och får till slut åka till kolmården. Den dagen är nog den värsta dagen i mitt liv, jag var rädd för jag visste inte vad som skulle hända. Skulle han stanna kvar och vad händer om han inte kan sluta.

Men när han väl var där var det skönt att någon annan hade ansvar och jag kunde vila. Jag fick åka ner på anhörig dagar, vilka var jobbiga men lärorika dagar. Att få hjälp och stöd i det som händer och att ha någon att ringa som vet vad det handlar om.

Bara det att det fanns någon som jag kunde ringa när han kom hem och ville ha hjälp med något och jag kände att det här är inte okej jag ska inte göra eller skriva på något åt honom. Att få höra att jag tänker rätt och att jag kan säga nej.

I dag har vi kommit så långt dels för att jag har släppt kontrollen över hans spelande, spelar han så gör han det även om jag kollar vad han gör och jag kan inte göra så att han inte spelar. Jag har ingen skyldighet att reda ut hans trassel med pengar utan han får ta itu med sina konsekvenser själv.

Men det har även gjort att han har en trygghet i att jag inte gör något när han kommer hem och har tagit ett återfall. I dag är det långt mellan gångerna och han kan titta tillbaka och se vad som utlöste det hela.

Men jag tror inte att vi har haft det som vi har det idag om han inte har fått professionell hjälp av terapeuter som vet vad spelmissbruk är.

Det är viktigt att man får hjälp och att socialtjänsten tar det på allvar på samma sätt som om det är ett drogmissbruk.

/Anette Linde