Archive for April 2012

Almedalsveckan- here we come!

Idag har vi, i sista minut, styrt med registrering i kalendariet mm. inför Almedalsveckan på gotland. Vad vi än så länge kommit fram till är att vi kommer att hålla till i Soberia white corner i kilgränd, bakom Clarion hotell Wisby, på torsdagen den 5 kl 16.00-18.00. Upplägget ser just nu ut som så att vi börjar med föreläsningar och avslutar med en paneldebatt om spelmissbruk och spelpolitik i Sverige. Om ni har några önskemål, frågor eller förslag är ni mycket välkomna att höra av er!

Insatser mot spelberoende i Tasmanien

På den Autralienska ön Tasmanien har myndigheten lagt ett förslag till att ta bort stolarna från casinots spelmaskiner, eftersom man tror att det kommer att minska spelmissbruket, vilket jag tycker är en ganska intressant insats.

Även om det inte är en speciellt offensiv insats så kan det underlätta för personer som har svårt att sluta spelet vid maskinen även om tanken var så från början och sitter man ner kan man hålla på ännu längre än om man står upp. Det kan även hindra allt för berusade personer att spela omdömeslöst, om de är så pass fulla att de har svårt att stå. Enda problemet är att det skulle bli en diskriminering mot funktionshindrade och äldre att inte tillhandahålla stolar.

Frågan är om det skulle fungera på våra svenska krogmaskiner? Det skulle nog vara alltför lätt att ta en stol från baren, som är i lagom höjd, att sätta sig på om orken eller alkoholnivån inte tillåter.

Att vara mamma till en spelmissbrukare

Min son spelar

Att vara förälder till ett barn som spelar är svårt och det är otroligt svårt att få både stöd och information om vad det är som händer.

Ens barn kommer hem och luften i lägenheten vibrerar och man känner att det är något som inte stämmer något är jätte fel men man vet inte vad det är. Man ser att han inte är påverkad av vare sig droger eller alkohol och som förälder frågar man vad det är men får till svar, inget.

Jag kan både känna och även se på honom att det är något, i början var det ofta bara en känsla jag hade och oron över vad han gjorde med sina pengar. Han har alltid varit klädintresserad men helt plötsligt hade han inga pengar men heller inga nya kläder. Efter ett tag såg man en ångest i hans ögon som gjorde så ont att se och inte kunna göra något.

Till slut kom det fram att han spelade och samtidigt som det var svårt så var det skönt att veta vad det handlade om lite grann. Och jag trodde att nu kunde han få hjälp när socialtjänsten var inblandad men där vart det problem. Det fanns inte så mycket hjälp att få varken för han som var spelberoende eller för mej som anhörig. En lång och svår resa började både för honom och mej som förälder och väldigt medberoende.

Vad ska jag göra och inte göra och hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt. Det blir många samtal med socialtjänsten och han gör en öppenvårdsbehandling på hemmaplan, de är det han blir erbjuden. Han börjar på öppenvården men det fungerar inte och efter många återfall så börjar han där igen men den här gången för att hålla mej och sin flickvän lugna. Jag tror att det ska bli bra och blir lite lugn efter många års kontroll då jag tror att jag har haft kontroll på honom, vilket jag inte haft.

Men även den här gången fungerar det inte. Det går ett tag jag åker hem till honom och han mår så dåligt, han säger själv att han har ett val söka hjälp eller ta livet av sig, han orkar inte mer. Nu går vi upp på socialtjänsten och han söker och vill åka i väg till kolmården behandlingshem för spelmissbrukare men dit vill man inte skicka honom.

Han kämpar och får till slut åka till kolmården. Den dagen är nog den värsta dagen i mitt liv, jag var rädd för jag visste inte vad som skulle hända. Skulle han stanna kvar och vad händer om han inte kan sluta.

Men när han väl var där var det skönt att någon annan hade ansvar och jag kunde vila. Jag fick åka ner på anhörig dagar, vilka var jobbiga men lärorika dagar. Att få hjälp och stöd i det som händer och att ha någon att ringa som vet vad det handlar om.

Bara det att det fanns någon som jag kunde ringa när han kom hem och ville ha hjälp med något och jag kände att det här är inte okej jag ska inte göra eller skriva på något åt honom. Att få höra att jag tänker rätt och att jag kan säga nej.

I dag har vi kommit så långt dels för att jag har släppt kontrollen över hans spelande, spelar han så gör han det även om jag kollar vad han gör och jag kan inte göra så att han inte spelar. Jag har ingen skyldighet att reda ut hans trassel med pengar utan han får ta itu med sina konsekvenser själv.

Men det har även gjort att han har en trygghet i att jag inte gör något när han kommer hem och har tagit ett återfall. I dag är det långt mellan gångerna och han kan titta tillbaka och se vad som utlöste det hela.

Men jag tror inte att vi har haft det som vi har det idag om han inte har fått professionell hjälp av terapeuter som vet vad spelmissbruk är.

Det är viktigt att man får hjälp och att socialtjänsten tar det på allvar på samma sätt som om det är ett drogmissbruk.

/Anette Linde

Första med livet som insats konferensen

bild-4

Den 18 april höll vi våran premiär konferens på Quality hotell ekoxen i Linköping och det blev otroligt lyckat!

Dagen började med en presentation av projektet som följdes av Håkan Wall från stödlinjen som föreläste om vad det idag erbjuds för hjälp för problemspelare och gav oss mycket bra grundfakta kring spelproblematiken. Bland annat talade han om skillnader mellan spelmissbruk och andra missbruk som jag kommer att ta upp senare i bloggen.

Efter det föreläste Ing-Marie Sandberg om hennes egen otroliga väg in och ur ett spelmissbruk och hennes arbete med att reda ut hur spelproblematiken ser ut inom Sveriges anstalter där hon följt upp 996 intagna och som kommer att resultera i en A-rapport för FHI. Även detta kommer vi att återkomma till i bloggen.

Sist ut av föreläsarna var Ulf Axen från spelbehandlingshemmet Game Over som med inlevelse förklarade för oss vem som blir spelberoende och varför. Bland annat berättade han att den “3 årsregeln” som normalt gäller för hur lång tid det tar för en person att utveckla ett beroende inte gäller inom spelvärlden i och med den tillgänglighet som bland annat internet ger, inom spelvärlden handlar det istället om 1 år! Eftersom många av oss deltagare på konferensen är mycket rastlösa individer var detta en perfekt avslutande föreläsning då Ulf bjöd in oss med frågor och diskussioner.

Som avslutning höll vi en paneldebatt där jag (Jesseca Eriksson), Torbjörn Forsström aka Vegasmannen från Svenska Spel, Ulf Axen från Game Over, Jonatan Hermansson från SSU och Sofia Modigh som moderator deltog. Debatten kretsade främst kring spelautomater då det är ett ämne som kommit upp under alla dagens föreläsningar och även om Torbjörn ensam fick ta mycket kritik från både oss och åhörarna så är det viktigt att veta att Svenska spel som driver de enda lagliga spelmaskinerna (vegas) i Sverige, gör det på uppdrag av regeringen som vi tillsatt. Jag kommer att lägga upp en video på debatten i veckan.

Vi gav även alla föreläsare en fråga efter varje avslutad föreläsning om vad de skulle göra om de fick fria händer för att göra något åt spelproblematiken i Sverige och alla var eniga om att de skulle ta bort alla spelmaskiner.

Missa inte nästa konferens!

 

Blickar mot Danmark

danmark_97246975

Spellicenser för utländska spelföretag har blivit hett omdiskuterat efter att Danmark införde licenssystem i landet, men skulle det verkligen fungera i Sverige?

Det som skulle vara positivt med ett licensystem för spel i Sverige är att Spelföretagen som redan har en andel av marknaden i Sverige skulle vara tvungna att betala skatt och följa våra lagar och riktlinjer. Men jag tror knappast att alla internet aktörer är intresserade av detta och alla skulle säkerligen inte kunna få licens på grund av olika orsaker.

Ett av de positiva resultaten i Danmarks nya spelpolitik är att en större del av skattepengarna som kommer från licenssystemet används till vård av spelmissbrukare, men för Sveriges del känns det som att först och främst staten borde visa mer engagemang och vilja att bidra till våra problemspelare innan de använder detta som ett argument för spellicenser.

Och varför skulle aktörerna vara intresserade av en licens när de ändå kan driva sin verksamhet över internet utan att behöva betala skatt? I Danmark sägs det att de kan strypa betalningar till aktörer utan licens samt blockera tillgången till dessa sidor men med tanke på det stora motståndet till ACTA, FRA osv, skulle detta vara ytterligare ett hot mot den fria viljan och yttrandefrihet som vi så starkt värderar.

Safe or sorry

Allmänheten i Sverige idag är väldigt ambivalent i spelproblemsfrågan, många vet eller anser inte att det finns, eller tycker att de som får problem är svaga individer utan karaktär. Eftersom spel i allmänhet, alltså både spel om pengar och spel för nöje (tex data och tv-spel) faktiskt utgör en risk att utveckla problem tycker jag att det är konstigt att staten eller andra organisationer inte gör mer för att uppmärksamma folk om detta.

Kampanjer mot andra folkhälsorelaterade problem som rökning, alkohol och droger satsas det stora resurser på och ett exempel på detta är IQ kampanjen mot alkoholkonsumtion bland unga som blivit väldigt uppmärksammad och lyckad. Så varför inte en liknande kampanj mot spelande bland unga?

Kanada har satsat stort på spelproblematiken i landet och driver en kampanj som heter “safe or sorry”. De har en snygg hemsida som gör att man tar till sig budskapet och det finns mycket information, tester osv. Jag tycker att Sverige borde ta efter detta och göra något liknande snarast.

Länk till- safe or sorry

Överlevnadsinstinkten får oss att fortsätta spela

I många missbrukarsammanhang pratar man om genetiskt arv och missbrukarpersonlighet, alltså om man har missbruk i släkten är det större chans att själv utveckla det och har du en gång haft ett missbruk har du alltid större risk än “icke-missbrukspersonligheter” att utveckla samma eller en annan form av missbruk. Båda dessa teorier är omdiskuterade men det är också mycket som talar för att det stämmer in på många fall.

I spelens värld finns det ytterligare en riskfaktor utöver de som brukar gälla för de flesta missbruk (bla de ovan), nämligen nära vinst chanser. På Cambrige University har det forskats om just detta om de kom fram till att oavsett vad för bakgrund du har så reagerar hjärnan alltid på samma sätt när du vinner, eller nästan vinner. Den belönar nämligen inte bara vinster utan även nära vinster, detta är troligen för att vi i begynnelsen inte skulle ge upp utan fortsätta försöka med något (tex göra upp eld, jaga djur, mm.). Alltså är det vår egen hjärna och överlevnadsinstinkt som gör att vi inte kan slita oss från den enarmade banditen eller köper en ny lott när vi nästan fick in alla nummer på den förra.